Maestrazgo representerar det okända Spanien. Inte ens spanjorerna själva brukar säkert kunna säga var den här regionen är belägen. Och här ligger förstås lockelsen, att upptäcka något nytt. Nästan lite hemlighetsfullt.
Maestrazgo är det vilda och orörda Spanien – en bergig region på 1 000 km2 som ligger mellan Castellón och Teurel provinserna i landets nordöstra del. Man åker definitivt inte hit för att sola och bada. Det är trekking som gäller, eller cykling. Själv åkte jag hit i slutet av maj för att vandra i grupp en vecka med guide.
www.maestrex.es
Jag flyger till Barcelona och tar därifrån snabbtåget till Zaragoza. På stationen möts jag av guiden Ignasio och resten av gruppen som består av åtta personer, några svenskar och resten belgare. Den yngsta är 25 år och de äldsta 64 – tre kvinnor, fem män.
-Oftast är det enbart kvinnor i grupperna, berättar Ignasio, i vars minibuss
vi åker mot byn Molinos där vi ska bo första natten. Spänningen stiger när vi efter ett par timmar ser bergen torna upp sig i horisonten. För 180 miljoner år sedan var Maestrazgo täckt av vatten. Erosionen har sedan mejslat fram ett landskap där bergen och klipporna antar de mest fantastiska formationer.
I byn Molinos, som är byggd på båda sidor om en djup ravin, besöker vi en av Spaniens – ja kanske hela Europas mest intressanta grottor med stalaktiter. Stora mystiska bergrum och salar. Innandömet är som ett sagoslott med tusentals droppformationer. Vissa av stalaktiterna har växt ihop med grottgolvet och bildat flera meter höga, kraftiga pelare. Om man betänker att stalaktiter växer ungefär en millimeter per år så är det lätt att falla i filosofiska tankar över livet och oändligheten.
www.maestrex.es
Nästa dag börjar allvaret. Vår rutt går i dagsetapper mellan byarna Molinos, Montoro de Mezquita, Villarluengo, Pitarque, Canada de Benatanduz, Cantavieja och Mirambel. De flesta av dessa välbevarade medeltidsbyar, ofta byggda på en bergsplatå med svindlande utsikt, har inte mer än ett tjugotal fasta invånare. Men alla har ett värdshus där vi kan få logi.
Vi följer gamla pilgrimsstigar. Här och var doftar det pizzeria. Men det är aromatiska växter som timjan, rosmarin, lavendel, oregano och salvia. Kryddor som pizzabagarna gärna strör över sina anrättningar. På bergssluttningarna växer korkekar och pinjeträd.
I Maestrazgo är det lätt att få känslan av att man går rakt in i medeltiden. Landskapsbilden har knappast förändrats. Stigarna vi vandrar har använts i tusen år. Terrasserna för bete och odling i sluttningarna har mödosamt byggts upp med miljarder stenar, och de gamla broarna över vattendragen är fortfarande i fullt bruk. Allt finns här – nu som då.
Vi går två mil den första dagen. Det känns ganska segt så här i början.
www.maestrex.es
När vi på kvällen når Montoro de Mezquita regnar det, dimman ligger tät över bergen. Byn har numera bara nio invånare, men kan ändå skryta med ett trevligt värdshus. Vi äter soppa och en variation av kryddiga korvar i det stora köket. Regnet smattrar mot taket när vi samlas framför stockvedsbrasan i ett rum intill där vi dricker kaffe och testar smakrika starka likörer. Vi är de enda gästerna och stämningen blir familjär. Yrkesmässigt är vi mycket olika i gruppen: läkare, ingenjör, skribent, tandtekniker, lärare, bilarbetare och två pensionärer. Underförstått känns det som att allt onödigt gnäll under vandringen är bannlyst.
Nästa morgon börjar himlen bli blå och det är tjugo grader varmt. Vi startar dagen med att gå upp mot Hermitage of San Pedro de la Roquerta – ett kapell som ligger högt uppe på en bergsplatå. Stigen utefter bergssidan har slitna trappstenar på de brantaste ställena. Långt nedanför oss i den grönskande dalen rinner floden Guadalope. Uppe vid templet ser man flera mil av gråblå berg som nu på morgonen framträder ur den lättande dimman med sina egendomliga formationer.
Vår guide Ignasio stannar plötsligt upp gruppen och manar oss att vara tysta och lyssna. Det hörs inte ett ljud. Inte en susning i träden. Inte en fågel. Det är så tyst att det nästan blir overkligt. Det är inte för inte som Maestrazgo kallas The Labyrint of Silence. Vid två-tiden är det dags för picknick som består av lufttorkad skinka, ost, bröd, hemlagade pajer och ett par muggar vin till var och en. Vi sitter på 1300 meters höjd och njuter av den vidunderliga utsikten. Den här dagen går vi bara tolv kilometer, och det känns skönt.
www.maestrex.es
De följande dagarna bjuder på en rik variation av såväl svårighetsgrader i vandringen, som naturupplevelser. Vi går genom grönskande dalgångar, utefter kristallklara vattendrag, genom barr- och lövskogar, klafsar i lerbankar, vandrar över ängar och hagar, passerar små bergsbyar och ruinerna av urgamla vägkrogar, och vi äter picknick i ren fjällnatur. Vi träffar inte på några andra vandrare. De enda vi möter är en och annan herde med sin hund och sina får.
Ibland ser vi några bergsgetter som hoppar undan. Ofta är vandringen upp mot en bergstopp mycket brant och stenig. Högsta stigningen är på 2000 meter och det känns rejält i benen, och inte minst i knäna när vi ska nerför. Rutten vi går betecknas som delvis lätt, delvis medelsvår.
Innan vi näst sista dagen når Cantavieja går vi genom ett område med branta berg av blålera. Den smala stigen som löper utmed den glatta lerväggen har blivit för smal av allt regnande. Rutschar man utför här så får kvarlevorna tas upp med helikopter. Vi får vända och välja en annan väg. Det blir en timmes extra vandring.
Cantavieja ligger högt på ett berg och är ett relativt stort samhälle med 800 invånare. Här finns affärer, bank, bensinmack, kyrka, fästning och några krogar. Vi bor på Casa Sara som är ett av byns pensionat med rustika, stora rum i ett flera hundra år gammalt hus.
Nästa morgon, när vi står och packar bilen (som tar vårt tyngre bagage mellan byarna), ekar plötsligt en bolero över torget ur en högtalare, följd av en metallisk entonig röst som meddelar att det är marknad på lördag. Volymen är högt uppskruvad för att även de som arbetar på fälten utanför byn ska höra. Det skulle kunna ha varit ett propagandistiskt meddelande från militären på 1940-talet. I Maestrazgos historia finns för övrigt mycket krig. Här bland bergen samlades till exempel motståndet mot Francoregimen.
www.maestrex.es
Det märkligaste naturminnet från vår vandring bjöd Pitarque River på en av de sista dagarna. Efter frukost på värdshuset i byn Canada de Benatanduz följde vi Pitarque River motströms på en pilgrimsväg i en ravin kantad med lönnar, valnötsträd och hassel – omgiven av branta höga berg (Sierra de Canada) med släta rosafärgade klippväggar. Vi gick mot flodens källa. Högt ovanför oss svävade hundratals gamar. Plötsligt såg vi längre fram hur vattnet sprutade rakt ut från en bergvägg, som en jättestor öppen kran, rakt ner i en grund liten sjö. Här dämdes vattnet upp innan det forsade vidare och allt snabbare utmed Pitarque River. Erosionen har gröpt ur bergets innanmäte och bildat enorma ”vattentankar” vars innehåll letar sig fram genom kanaler och bryter igenom bergväggen – Pitarque Rivers källa. Vi var några som doppade oss i den iskalla klara och grunda sjön. Sedan satte vi oss på de solheta stenhällarna intill och fick en riktig nära-livet-upplevelse.
Under vår vecka i Maestreazgo vandrade vi sammanlagt tolv mil och upplevde en ny värld, med känslan av att vara de första besökarna sedan medeltiden.
Anders Post
Guide till El Maestrazgo
Maestrazgo är ett bergigt område på 1 000 km2 i Teurelprovinsen. Cirka 3 700 invånare. Här finns ett femtontal välbevarade medeltidsbyar. Högsta bergstoppen är ca 2000 meter. Landskapet varierar: Kala berg, floder, frodiga ängar och fjällvegetation.
Resa: Med flyg till Madrid eller Barcelona och sedan snabbtåg till Zaragoza. Därefter, med exempelvis hyrbil, väg N232 som via Fuentes de Ebro, Belchite, Albalate och Andorra leder till Alcorisa och porten till Maestrazgo. Cirka tio mil som tar ett par timmar att köra. Några allmänna kommunikationer i de här trakterna finns inte. Varning till alla med höjdrädsla: Vägarna slingrar sig ofta utefter bergssidorna med lodräta stup ner i djupa raviner.
Äta och bo: Värdshusen i byarna är ganska enkla och bjuder på mat från trakten: får- och lammrätter, korv av olika slag, lufttorkad skinka, goda ostar och matiga soppor. Frukosten är på de flesta ställen tråkig och består av vitt rostat bröd, marmelad och kanske en bit skinka. Rummen är enkla, bekväma och snygga. Boendet är spännande eftersom husen är mycket gamla med många vinklar och vrår. Nere i baren sitter byns farbröder och spelar kort.
Klimat: Vintern kan vara mycket kall, men vårarna och höstarna är milda med temperaturer på ca 20 grader. I juli kan det bli varmt, ofta över 30 grader. Men temperaturen beror på var man befinner sig i landskapet eftersom det är stora höjdvariationer.
Contact: Pathfinder
